christelmarie

Många tankar har farit runt i mitt huvud sedan sist jag uppdaterade. Ledsna men också förhoppningsfulla tankar.

Stor sorg i mitt hjärta denna första tid av augustimånaden. Igår var det ett år sedan jag träffade min sons pappa sista gången. Veckan innan träffade sonen sin pappa. Borde väl släppa tanken på denna frånvarande person. Borde förmodligen säga ifrån till dem som tär på min energi som jag så väl behöver tillsammans med mitt barn. Tyvärr är det inte så lätt att bryta upp från gammalt beteende. Jag tycker om att bry mig om andra, det är den jag är.

Jag har vuxit i styrka under dessa två tuffa år. Jag känner mig stolt och vacker! Jag har insett att jag faktiskt inte måste bli omtyckt av människor som sårat mig svårt. Jag äger inte problemet. Skönt att komma till denna insikt. Jag behöver inte förlåta utan kan gå vidare och ändå vara en bättre människa än vad dem. Sådant värmer i en trasig själ. En själ som sakta men säkert läker. Varje dag lägger jag ner stor energi och tankekraft för att nå mina mål. Jag kommer dit, det är jag säker på. Känner stor tillit till detta och får tröst av det när det känns tungt. Tunga stunder kommer och går fortfarande.

Under majmånad gjorde jag något som jag absolut inte trodde att jag var redo för ännu. Åh, vilken härlig känsla att bli sedd. En person ville vara i min närhet. Kom till och med hem till mig utan att ringa först. Stod där bara, utanför min dörr. Hela kroppen pirrade av förtjusning. Tyvärr har vi inte kunnat ses under sommarmånaderna men jag har som tidigare nämnt många tankar kring denna individ. Skam den som ger sig. ;-)

Sommaren var för kort i år trots ledighet sedan junimånad. Hjälper inte när man far runt som ett jehu. Min son har trots det haft en rolig sommar. Träffat kusinerna i norr och även västerut. Några få dagar hemma i skärgården och sedan iväg igen. Kom hem från Bulgarien några dagar innan semestern var över. Puh! Totally worth it. Sonen har nog badat mer än vad jag har gjort. Ville överhuvudtaget inte vistas på land kändes det som. Och då är han inte ens två år fyllda. (2 år 14 aug)

En föreläsning häromdagen fyllde på mina tankar om hur jag ser på livet. Det är bara i tunga stunder som jag vacklar ibland men annars så ser jag möjligheterna och fokuserar på målet. Tänk på det ni!

Jag har tänkt mycket på det som sagts genom åren, analyserat och spekulerat. Vem har fått rätt? :-) Just det, jag. Tidigare i livet har jag fått omdömet: god självinsikt. Idag får jag höra att jag har god människokännedom. Flera människor har påpekat samma sak som jag redan sagt om er. Då kanske ni förstår varför jag är så säker på att jag kommer att nå mina mål i livet.

Den bästa dagen är en dag av törst!

Livet rullar på och jag liksom bara flyter med just nu. Samtidigt känns det som om jag står och stampar på samma ställe. Frustrerande!
Vill ha någon som står mig nära, mer än bara ytlig närhet.
Vågar jag lita på en annan människa igen?

Vet inte när jag besökte min egen blogg senast. Det nya året har börjat med en rivstart.
En hel del grejor måste fixas och nu vet jag när jag ska åtgärda det. Tyvärr så känns det som ännu en förlust för min son.

Vänner jag trodde att jag hade nära mig kanske väljer A istället, något som också oroar mig. Inget jag kan göra åt tyvärr. Jag kan inte umgås med dem om de vill ha honom och den nya i sitt liv. Deras val men jag sörjer. De har betytt så mycket för mig och gör fortfarande men framtiden får utvisa hur vår vänskap kommer att utvecklas.

Mitt delmål är 10 fram till sommaren. Resten fram till nyåret. Början till något nytt startar redan idag.

Håll upp ett ljus så att jag kan se vägen framför mig.

Äntligen en helt ok nattsömn. Det gör att jag är lite mer positiv till tillvaron vilket medförde att jag till och med tränade imorse. Det finns hopp. Tanken är att löftet till mig själv ska slå igenom så fort som möjligt och det är bara jag själv som kan göra jobbet. Mindre kalorier alltså.

Det var flera saker som jag önskade till mig själv och till L. Nu väntar jag ivrigt på att det ska slå in, för det kommer det att göra och det snart.

CK

Nytt år och ny ålder, grattis till mig själv. Känns helt ok men ibland är det synd att utseendet ibland inte riktigt stämmer överens med den person man känner sig som. Kan bero på att jag är SÅ trött idag så jag var tvungen att ta till brunkräm för att ens våga gå ut. :-D
Carpe diem så ingen annan gör det.

Önskar nära och kära en bra start på det nya året. Se till att göra det bästa av det så att ni kan stå med höjda glas om ett år och känna er tillfreds med tillvaron. Så tänker jag försöka göra i alla fall.
Positiva tankar leder till något gott så det är där jag tänker lägga ner min energi hädanefter.

Wish me luck!

Kom fram igår. Kallt som bara den men såå vackert idag då solen sken. Har varit ute mycket idag. Passade på att uppvakta dem jag bor hos. Trevliga människor som jag alltid vill ha i mitt liv.

Längtar efter något samtidigt som jag har det bästa som finns i livet. Varför är man aldrig nöjd? Vet att jag är värd det bästa och att jag själv är fantastisk på alla sätt och vis men givetvis har man dippar som alla andra människor. Vet att min högsta önskan kommer att slå in och det snart, känns förtröstansfullt. Livet går vidare trots allt. Den känslan har jag haft hela tiden även då mina tankar har varit mörka.

Ut med det gamla, in med det nya. Bryt upp, bryt upp... oändligt är vårt stora äventyr.

Jaha, då var julfirandet över för i år. Hoppas att jag kan komma iväg till nyårsfirandet som jag tänkt mig. Snön ligger täckt över marken och jag hoppas att det håller i sig till marsmånad. Vi behöver det. Gärna några minusgrader men inte för låg temp för då fryser man ju häcken av sig. Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder säger man ju men om man får önska så kan man väl få solsken var dag och omkring 6 minusgrader.

Föll igenom och kontaktade L pappa på jul. L har mått dåligt och andats ryckigt. Sms kom fram först igår, ingen kontakt tillbaka. Fick mail i förrgår men det var förmodligen sista gången vi "talades" vid. Han verkar ju inte ha någon skam i kroppen eller någon respekt för mig över huvudtaget. Inte för någon. Han verkar inte vara särskilt lycklig heller, vad är han ute efter egentligen? Ingen aning men det är dags för mig att släppa taget om det nu. Hoppas bara att underhållet kommer som vanligt så att jag har möjlighet att bo kvar och arbeta där jag är nu. Vill inte flytta men om jag måste så vad kan jag då göra? Ska jag då sikta på att bo kvar? Vääääldigt dyrt i så fall.

Sorg

Håll tummarna för mig och låt min högsta önskan slå in, för L skull. TACK på förhand!

God Jul i efterskott. Har varit full rulle men nu är julstöket över i alla fall. Har passat på att vila när sonen har sovit. Vi har varit sjuka båda två och det verkar inte vara ännu. Samtidigt har vi passat på att smitta ner hela släkten så vi lämnar verkligen spår efter oss.
Ang julklappar så tack snälla pappa för pengar jag fick. Bidrag till räkningarna eftersom jag har vabbat och förlorade 6000kr på det. Tack underbara värld. Sådana dagar är det inte roligt att vara ensamstående förälder. Måste kolla upp så att pengarna från L pappa har kommit in annars blir det inte så roligt till nyår och födelsedagen i januari. Funderar på hur jag ska göra med firande denna gång. Helt ok att bli ett år till men känns svårt att veta vilka jag ska bjuda in. Får fundera lite till, bestämmer mig efter nyår.
L pappa hörde av sig på julafton och önskade God Jul via mejl. That's it. I ett svagt ögonblick gick jag in på en blogg där han ofta är omskriven och fick reda på var han befinner sig. Tyvärr L så är det drygt 100 mil till din pappa i nuläget och han lever loppan och engagerar sig i en annan familjs barn. Blir så ledsen för din skull mitt älskade barn. Uppenbarligen är det mer intressant att hålla sig väl med den familjen eftersom om han dumpar personen ifråga lär det nog ta hus i h-vete.  För min del får det gärna göra det. I efterdyningarna av allt som hänt så har jag kommit till insikt om att det är jag själv som ta hand om mig själv och inte förvänta mig att man ska vara två om allt ansvar. Jag vet att det jag mest önskar mig kommer att slå in. Har också fått reda på att ett testamente ligger på A jobb ifall det skulle hända honom något. L (och jag) kommer då att få allt. Sant? Jag hoppas att han inte ljuger denna gång. Han har fortfarande inte berättat var han bor numera. Tror han att jag ska förfölja dem? Har verkligen inte behov av det och har aldrig haft. Vill att mitt barn ska få lära känna sin pappa såsom jag lärde känna A. Trots den terror A och hon utsatte mig för så är jag öppen för en kontakt med A och det tycker jag personligen är stort av mig. Jag kunde ju bara ha stuckit min väg.

A: så mkt kärlek som fanns mellan oss är ovanligt men du övergav mig för en tillfällig passion och det visar hur svag du är när du är i underläge. Jag kämpade hårt för att lyfta dig och när du var högt nog så flydde du för du ville inte vara beroende av någon. Tack för den. Snacka om att löften inför en hel församling inte betyder något för dig. Gör du om detta med henne så kommer jag att sända en förbannelse över hela ert liv. Du har ingen plan med henne har du sagt flera gånger. Men visa då för 17 att du är karl nog att ta hand om det som verkligen är viktigt, vårt gemensamma barn. A passar på att sylta in sig i en familj som jag ibland undrar om de har ett socialt handikapp. (dömer hårt nu, erkänner det) Hur kan man tillåta sin dotter att jaga en karl som är 12 år äldre och chef för henne när hon gör sin värnplikt samt ska (och har idag) ha ett barn förutom att han är gift? Facit är väl antagligen att A har sagt både det ena och det andra om mig. Ingen familj kan väl vara så sinnesrubbad, det vägrar jag tro!

Nog om det. Några dagar kvar till ett nytt år. Ser fram emot det. Ett bra år samtidigt som det har varit horribelt mellan varven är snart till ända. Jag längtar efter något nytt och nyår brukar ju vara en bra start.

Vi har allt att vinna L och vi kommer att göra det.

Carpe diem!

Är upp i högvarv nu. Sov kanske 2 timmar natten till idag. Är inte trött nu känns det som. Har jag druckit femton koppar kaffe? Nej, inte direkt. Dricker ju sällan kaffe så det vore ju verkligen klantigt. Det måste vara julstress, allt ska vara klart innan man går på ledighet. MEN DÅ ser ni, jag och sonen är lediga i tre veckor. JIPPI.

Trodde att man skulle få chansen att träffa L pappa men det verkar inte så. Inget svar överhuvudtaget. De flesta undrar nog varför jag bryr mig fortfarande, jag också ibland. Men mitt hjärta säger att jag gör rätt. Det här är den enda vägen för vår lilla familj som A har valt att lämna för att han har råkat i trubbel med en annan som såg till att bli med barnen och hon var ju sååå ensam och liten. Det var, som jag tidigare nämnt, lättare att lämna en person som stod med båda benen på jorden och klarade sig själv i de flesta lägena. Ja, skenet kan bedra A. Jag ville aldrig göra allt själv men lever man med en person som hela tiden flyr när det blir jobbigt så blir resultatet så här.

Sorgen blir större för varje dag, liksom ditt svek. Du har chansen att vända om ännu men tänker du ta den? Nej, jag tror inte det. Du inbillar dig nog att jag ska styra över dig, något som jag aldrig gjort tidigare så varför börja nu. Det vore väldigt skönt om du kunde sluta upp med att sprida lögner om mig. Hur ska jag annars tolka det agg som hon känner till mig trots att hon inte ens känner mig. Du vaknar väl upp någon dag men då kanske jag och L inte finns här för dig. Platsen i mitt hjärta är stort för dig, det finns kärlek kvar trots allt du gjort men jag kommer inte förlåta det du gjort förrän hon försvinner ur våra liv. Så är det bara. Men jag kan förlåta, det lovar jag dig, även om det kommer att ta tid.

Tiden rinner tyvärr iväg. Kanske du hellre tillbringar ditt liv på flykt, vad vet jag. Du gör dina val och jag gör mina. Du säger att du hatar dig själv och det är mkt prat om pengar. Är det för att ge mig dåligt samvete? Förmodligen. Men det hjälper inte längre A. Det ständiga dåliga samvetet inkluderar inte dig längre. Jag ville dig alltid väl, jag vill dig inget ont nu heller. Jag ber för dig och att du hittar tillbaka till oss. Vi kommer aldrig att leva ihop igen, det förstår jag för jag litar inte på dig. Tillit är viktigt i ett förhållande. Du hade uppenbarligen inget tillit till mig trots allt jag har gjort för dig. Du svek, och som du svek. Det värsta man kan göra men du var tvungen att lyfta det till en högre nivå, varför?

Varför göra allt så smutsigt, hatiskt och fult? Jag har inte vetat varken ut eller in i över ett år nu. Men jag lever, det trodde jag nästan inte för ett år sedan. Någon dödslängtan har jag inte haft, det är inte det jag pratar om. Men jag har känt mig osynlig länge och idag har många av frågetecknen rätats ut. Vi gifte oss i feb 2007 men du hade redan träffat henne då, eller hur? Redan då hade hon börjat lägga ut krokarna framför dig, och min älskade A, du tillät det, du ville det för du sökte spänning när ditt jobb var urtrist. Hon var alltid översvallande vänlig mot mig, för visst har hon och jag träffats, hon var ju din värnpliktiga just då. Allt för att dölja det som fanns framför ögonen på mig.

Sanningen är oftast enkel, eller hur? Nu är du fast i det spindelnät som vävts omkring dig. Grattis, nu får du ta konsekvenserna. Jobbet är fortfarande urtrist. De få gånger vi talat det senaste året har visat det. Jag är bra på att läsa av människor men du duperade mig totalt men det var nog bara för att du gick in för det. Tro inte att livet ska bli lättare nu, sikta in dig på motsatsen. Sanningen är ju den att du fortfarande kör ett spel för din omgivning. Du vill inte visa dem vem du är, hon vet det definitivt inte. Jag vet det och du vet att jag vet.

Antar att livet känns tonårsenkelt nu. Inget ansvar. Bara jobba och tjäna pengar så man kan bränna dem så fort som möjligt. Jippi, skitkul. Vi har ett barn men ser jag röken av några pengar från dig förutom det jag har rätt till? Nej, inte direkt. Jag sliter varje dag och har ångest så fort sonen blir sjuk för då förlorar jag jättemycket pengar och har svårt att få ihop till hyran. Blir jag vräkt har jag ingenstans att bo och då måste jag säga upp mig. Livet kunde nog vara lite enklare. Livet borde nog vara lite snällare mot mig ett bra tag framöver. Men jag biter ihop. Det ska gå, jag är en fighter och jag förlorar inte slutspelet. Jag kommer att få min vilja igenom denna gång. Jag lägger ner mkt tid på att tänka positiva tankar för min egen del och mitt barn. Detta inkluderar en splittring mellan A och henne, för allas skull. Men som den tonåring hon är på många sätt så kommer hon hota, gråta och skrika så det tar väl ett tag innan han kommer tillbaka till familjen, men tillbaka det kommer han, det vet jag. HAH! (Okej, jag måste träna på att vara elak, jag är ganska dålig på det.) Fortsätt leva i er falska lycka, bubblan spricker snabbare än vad ni tror.

God Jul och Gott Nytt År!

ps många sorgliga, vemodiga och ilskna tankar måste ut så att jag kan få en bra nystart nästa år, be för mig ds

Det är lika bra att ni ger upp för jag är på rätt spår. Vakna upp nu, är mitt råd. Anpassningen till den andra personen är i full gång har jag förstått. Samtidigt försöker personen ifråga att stöta bort tryggheten för den personen som alltid har kunnat luta sig mot sin familj när livet känts tungt. Vilken är hållhaken? Är det fler bitar? Till mig har A sagt att han inte planerar något tillsammans med henne utan bara försöker att överleva. Vad tror hon egentligen om sig själv? Coolast i världen uppenbarligen. Hon tror att allt är tillåtet så länge hon vill ha något. Vad liknar det? Ja, just det, ett litet barn. Ett barn som inte tänker på konsekvenserna av sitt beteende. Det är inte synd om henne mer än det är synd om någon annan. Jag har också blivit misshandlad och inte bara psykiskt av, någon som jag trodde stod på min sida. A och jag var soulmates och jag försökte aldrig förändra honom men hon tror att hon kan det förmodligen. Hon är ett plåster som A är rädd för att slita loss eftersom hoten kanske blir verkliga då. Om det nu är så A så är det faktiskt inte hos dig just det problemet ligger, det är hos henne. Hon behöver hjälp men ingen av er vill inse det för då förstör man ju den lilla bubbla som hon har skapat åt er. Vad har din familj gjort henne eg? Tog emot henne sitt hem och nu så har ni ingen kontakt. Jag kan bara vädja till dig att öppna dina ögon. Vi finns för dig. Jag har sedan länge accepterat att vi inte ska leva tillsammans men stötta varandra kan vi göra ändå men då måste du våga se vad som är det viktiga med livet. Tonårsliv med ett barn är nog inte vad du hade tänkt dig egentligen. Det tror inte jag. Din familj gråter och inte bara jag. Du har stuckit kniven i en hel familj och det är bara du som kan läka dem. Släpp henne, det är inte hon som kan läka såren inom dig. Det kommer att sluta illa om ni fortsätter på det här sättet och det önskar jag inte dig. Henne bryr jag mig faktiskt inte om och då har jag ändå ett stort hjärta som värnar om de flesta människorna. Men hon är en som förstör och jag kan inte ha sådana i mitt liv, det är nog nu. Tänk om fler och fler personer upptäcker hennes rätta jag, du känner ju också till det men vill inte låta någon annan tala om för dig hur du ska göra med ditt liv. Om det nu är så du vill ha det så får du väl fortsätta att leva ditt liv med skygglapparna på. Jag tänker bara på vårt gemensamma barn som du totalt har ignorerat  sedan i aug. För vems skull? En liten flickunge utan vett och etikett, som tycker det är coolt att supa. Är det en sådan person som du vill vara, då har jag aldrig känt dig A. Dina värderingar var isf bara lögner.
Ludvig hälsar by the way.

Jaha, min strävan att leva ett gott liv kan ibland tyckas tärande. Varför kan jag inte få ett resultat som går min väg snart. Jag har ju redan för länge sedan släppt taget om A. what's the problem? När ska han komma till insikt att man inte behandlar ett barn på det här sättet. Jag har inte ifrågasatt något kring hans relation sedan A och vår son var 3 månader... det är över ett år sedan nu. Det enda som fortfaranade gäller i nuläget är att hon är inte välkommen i min sons liv. Tydligen har det varit ett lätt val.

Hur kan försvarsmakten släppa iväg en person som uppenbarligen inte har några sunda värderingar utan ser kriget i afghanistan som en sorts manbarhetsrit, en önskan om att vara en stor krigare. Ja du A, du har en bra bit kvar i så fall. Släpp henne och ta kontakt med mig och din son, det är mitt råd. Att stötta sitt barn genom livet är ett större prov på manlighet än något krig. Speciellt ett krig som vi inte ens ska vara inblandade i. Men nu är det väl så att Sverige vill uppvisa någon sorts storhet så då ska man försöka hjälpa några som kanske inte vill bli räddade av en sådan individ som A verkar vara i nuläget. Bitter? Nej, egentligen inte? Bara undrande... och ledsen faktiskt. Vem är det som valt ut mig och L till denna prövning? Vad var anledningen? Vilka är orsakerna till att jag förtjänat ett sådant bemötande från A och från henne? Hon tycks tro att hon har rätt att sänka vem som helst som ifrågasätter henne. Kallar alla för idioter som inte tycker som hon, vill att de personer hon möter i sin vardag ska dö för att de är "besvärliga" i hennes ögon. Blir full i skratt när jag tänker på det. Varför? Den jag trodde var A har isf fått något att hänga upp i julgranen som man helst vill gömma undan fast man inte törs. Att A var en fegis är väl en av de svåraste sakerna för mig att acceptera. Att A berättade för mig vilken underbar fru och hur mycket han älskar mig två dagar innan han dumpar mig i sjunde månaden tyder på en fruktansvärd feghet. I mitt totala kaos så tog det tid att se detta mönster. Egentligen kan han ju ha den situaion som han satt sig i. HAHAHA.

Tänk att denna stora och starka (ja det är ironiskt menat) är så modig att han höll på att köra ihjäl hela den lilla familj som vi var på väg att bli förra sommaren. Den person som sa sig vara min själsfrände önskade livet ur mig. Idag förstår jag att det inte var bokstavligt menat men det kunde ju blivit så i alla fall. Kul för försvarsmakten att ha denna stabila person i sin närhet. Det de inte vet är att A alltid spelar ett spel mot omvärlden och dig, han vågar inte visa vem han egentligen är. Hade han inte haft mig så hade det gått och h-vete mycket tidigare. Det har han själv erkänt när han äntligen vågade tala ut. (kanske ljög han då med men det bryr jag mig inte om eftersom vi båda vet hur det är)

Det roliga i kråksången är att hon tror att hon vet vem A är egentligen, hon vet inte hur lurad hon var och fortfarande blir. Tyvärr tjejen så är det ditt eget problem, häng kvar så länge du kan om du nu tycker det är värt det. Han kommer att gå i alla fall. Jag vet hur du har vädjat till honom, klängt dig fast vid honom och svartmålat mig. Varför då kan man undra? Vad hade jag gjort dig? Vad vet du egentligen om honom? Vad har du och din familj för värderingar som gör att ett barn inte får träffa sin far? För det är så det är tror jag. Om A har varit sig själv någon gång under alla år vi har haft tillsammans så vet jag hur han egentligen vill göra men han törs inte göra något pga hotbilden. Jag skulle aldrig göra som du. Tänk på hur du har behandlat mig och inse hur du själv kommer att bli behandlad när han går sin väg. Det har inte varit roligt alla gånger men vi har ändå haft fina stunder tillsammans efter all den sorg som du bidrog med den 12 juni 2008. Sluta skylla ifrån dig. Jag är medveten om att det var A beslut att lämna mig (du måste väl idag inse att du från början var en leksak och att kärleken till mig var stark) men varför bete sig så omoget när du vill vara så vuxen för att du har träffat en karl som är tolv år äldre än du. Är det så att du egentligen skäms för vad du gjort men inte kan stå för det? Ja hur det än är så är det du som ska leva med dig själv. Jag kommer att vinna finalen, det vet jag. Vägen dit kanske blir krokig men vinna det kommer jag att göra. Jag ger aldrig upp.

A, jag vädjar till det jag du hade när vi levde tillsammans. Ge inte upp din son, han förtjänar inte ett sådant straff. Jag förtjänar inte det hat som du har överöst mig med trots att det inte är riktat mot mig egentligen. Någon var tvungen att ta emot din frustration och du valde mig, jag som var tryggheten i ditt liv. Dags att vakna upp nu. Lämna tonårsidentiteten som du har intagit och bli den vuxna man med sunda värderingar igen. Lämna det tonårsliv som du nu lever och "face your fear" det är inte farligt att vara vuxen med det ansvar som kommer. Sluta fly från livet. Sluta straffa dem som älskar dig. Lämna henne som inte förstår hur det förgör dig att inte få vara fri. Lämna henne innan hon faktiskt gör det hon har hotat med och som gör att du kommer att känna skuld för alltid. Jag ser dig för den du är idag. Trots allt så är du L pappa och jag har en önskan för vårt barns skull att du och jag hittar vägar att umgås. Hon är portad eftersom en människa med sådana värderingar inte har i ett barns liv att göra (är ju bara ett barn själv verkar det som ibland) Hon är säkert bra mellan varven eller beter hon sig likadant i din närhet A. Då kan jag bara beklaga och säga att det kanske är bäst att du inte finns i L liv. Det gör ont att säga men du vet ju själv hur din uppväxt har varit med splittrat hem och miserabel tillvaro där du inte känt dig önskvärd. Detta vet jag att du inte vill utsätta din son för. VAKNA!

Fick nyligen reda på att en person i min närhet har börjat dejta seriöst. Satan (sorry) också, hade tänkt försöka bearbeta honom och vinna över honom på min sida. Haha ;-) Men man ska ju aldrig ge upp, får väl bearbeta honom över tid. Flirta så där lite lagom, längre vill jag inte gå ifall det verkligen är seriöst. Vill inte förstöra för någon på det sätt som jag själv blivit utsatt för. Någon gång måste ju någon vara en god förebild också. Allt mer sällan i dagens samhälle verkar det som. Läste en blogg i dag där personen ifråga beskriver sina tankar kring människor denne möter i sitt yrke. Ingen trevlig läsning. Tankarna man har inom sig säger en del om hur man är som person. Själv har jag ett otroligt mörker inom mig på grund av yttre och till viss del inre omständigheter. Jag är inte stolt över att känna ett sådant agg till en annan människa men har kommit så långt idag att jag faktiskt accepterat att jag faktiskt bara är en människa med fel och brister som vem som helst. Personen jag berättade om verkade vara väldigt ung med en stor (?) tilltro till sig själv om att alltid ha rätt att säga och tycka vad som helst om vem som helst utan att bli ifrågasatt. Den dag jag fyllde 30 var en bra dag och jag skulle aldrig vilja vara 20 igen. Fy 17. Att vara en "mogen" (weird, känner mig så barnslig) kvinna är bra mkt bättre än den förvirrade 20 års perioden. Livet är så mkt mer och det upptäcker jag mer och mer, dag för dag. Synd att inte A förstod det. Han går sin väg nu och trots att jag vädjat till honom när det gäller L så måste han begå sina egna misstag. Om han vill leva med en person som hotar att ta livet av sig om han lämnar henne så får det väl vara så. Inget som håller i det långa loppet i alla fall. Bryr mig inte lika mkt längre. Det enda jag vill är att hålla henne borta från mitt och sonens liv, det är det viktiga. Jag ska inte behöva ha en sådan person i mitt liv, det är min rättighet och den tänker jag ta. Sedan får A familj tycka vad de vill. Bara för att de själva ska få må bra så är det inte på deras premisser som jag och Ludvig ska leva våra liv. Eller hur?